Det går inte att komma förbi Leo Fender om man vill ta upp historien om elgitarrer och elgitarrens tillkomst / utveckling, då Leo utan tvekan är mannen bakom tillkomsten av den solida elgitarren. Det är också på sin plats att erkänna att just Fender Telecaster är den främsta exponenten inom detta område då den var en gitarrmässig revolution vid sin tillkomst, och den tillverkas än idag i stort sett helt oförändrad.
 |
| Fender '52 Telecaster |
Under andra världskriget jobbade Leo Fender i liten skala hemma i garaget med att reparera radioapparater. Han byggde också förstärkare till den nya grupp av gitarrister som kommit fram. Dessa gitarrister föredrog att spela på gitarrer försedda med mikrofoner, bara för höras bättre.
Gensvaret från förstärkarkunderna fascinerade Leo, och han började att experimentera och utveckla egna idéer inom gitarrområdet för att skapa den optimala elgitarren. En av de första sakerna han kom fram till var att gitarren inte behövde vara akustisk, utan det skulle räcka med att använda en bit solitt trä i form av ”en planka”. En akustisk gitarrkropp var snarast en nackdel, då det skulle bli svårt att kontrollera eller eliminera den feedback som uppstod.
Det fanns andra som var inne på samma spår, främst Les Paul och Paul Bigsby som också experimenterade med gitarrkroppar i solitt trä. För Leo Fender var gitarrkroppens en enda uppgift att fungera som en plats att sätta fast hals, mikrofoner, stall etc. på.
Han fick hjälp av George Fullerton med att ta fram den första handtillverkade prototypen, som såg dagens ljus 1947. Året efter kom produktionen igång.
De viktigaste detaljerna i designen var en kropp i ask och single cut-away. Halsen var avtagbar, och satt fast i gitarrkroppen med 4 skruvar. Vidare hade gitarrhuvudet alla stämskruvar (Kluson) på samma sida, så att strängarna kunde fortsätta i en rak linje över och efter sadeln. Halsen var tillvekad i lönn och hade ingen separat greppbräda, så greppbanden satt infästa direkt i halsen. Modellen döptes till Fender Broadcaster men ändrades till Fender Telecaster 1950, då namnet Broadcaster redan använts av Gretsch.
Från den ursprungliga Fender Broadcaster fram till dagen Fender Telecaster kan man dra en rak linje. Fender Telecaster ser i stort sett likadan ut nu som då, med ytterst små förändringar. En bättre hyllning kan Leo Fender inte få, en enkel funktionell design som stått sig i över 50 år, och som är lika populär idag som den var för 50 år sedan.
Orginalet av Fender Telecaster har två mikrofoner, en liten enspolig pickup täckt av en kromad kåpa i halspositionen, och en större enspolig pickup monterad i stallet. Halsmikrofonen är även lite tiltad så att det blir en jämn balans mellan alla strängarna. Kontrollerna för mickarna sitter monterade i en kromad platta och innehåller en volymkontroll, en tonkontroll och en 3-vägs mikrofonomkopplare. De högre frekvenserna är särskilt framträdande i sololäget med bara stallmicken inkopplad, och detta distinkta diskantljud är en av de populäraste egenskaperna med Fender Telecaster, och som gjort att gitarren har stått sig i alla år. Andra elgitarrer har svårt för att reproducera detta speciella Telecastersound, och det är lätt att känna igen ljudet om man lyssnar på olika inspelningar. Mittposition på omkopplaren ger ett fylligare sololjud, medan halsmikrofonläget ger ett lägre lite jazzigt sound. Man kan säga att omkopplaren i praktiken fungerar som en dubbel ton och rhthm/solo kontroll.
 |
| Fender '58 Telecaster |
Ett svart plektrumskydd i celluloid satt på orginalet, och gitarrkroppen i ask hade en blonderad kalkliknande cremenyans som oftast går under benämmningen ”old Fender blonde”. Halsen i lönn hade en traditionell triangulär form, som ofta förekom på jazzgitarrer innan kriget. Denna hals gjorde det lätt att använda tummen på bassträngarna för typiskt jazziga ackord. Den triangulära halsprofilen fanns kvar fram till slutet av 50-talet, då den ändrades till en modernare mer rundad rundad form (något som dåtidens rockgitarrister ville ha).
De första Fender Broadcasters som tillverkades hade ingen halsskena, och dessa gitatarrer är i dag högt värderade samlarobjekt (som alla tidiga Broadcasters och Telecasters). Modellerna tillverkade fram till 1954 har vissa egenskaper som avskiljer dom från senare årsmodeller. De triangulära halsarna har banden insatta direkt i halsen utan separat greppbräda. Vidare stämplades tillverkningsnummret in i stallet tillsammans med texten "Fender Pat. Pending". Senare när patentet godkänts stämplades detta in, och i mitten av 50-talet gick man över till att i stället stämpla tillverkningsnummret i halsplattan. Serienummren för Fender Broadcaster bestod som mest av tre siffror, och alla Fender Telecaster tillverkade innan 1954 hade som mest 4 siffror. Dessa tillverkningsnummer användes inte alltid i nummerordning. Ett bättre sätt att datera gitarrer (om inte halsen är omlackad) är genom att ta loss halsen och kolla datumstämpeln på kortändan (där halsen möter kroppen). De första tidiga halsarna daterades och signerades (med initialer) av den tekniker som slutformat halsen innan lackningen, för att senare ersättas av en gummistämpel.
Alla Telecaster och Broadcaster gitarrer tillverkade före 1954 hade stallmikrofoner där polerna för de olika strängarna var lika höga. Stallsadlarna var i mässing, och volym och tonkontrollerna hade rundad översida. Senare årsmodeller fick sadlar i stål som var mera hållbara, och kontrollrattarna fick flat ovansida.
Det helt svarta plektrumskyddet ändrades 1954 till helt vitt, och detta användes fram till 1959. Efter 1959 användes laminerade plektrumskydd. 1954 ändrades även polerna på stallpickupen så att de var olika höga (staggered), detta för att få en jämnare strängrespons. De tidiga Telecastergitarrerna med kroppar i ask hade även lägre vikt än de Fender Telecaster som kom efteråt och som hade lackade kropparna i al.
=> Fortsätt till del 2 => |
