En kort tid efter introduktionen av Fender Broadcaster, började Fender montera justerbara halsskenor i gitarrhalsarna. Dessa monterades från baksidan av halsen i en kanal som frästs ut. Halsskenan var fixerad i huvudänden, och justerades i kortändan av halsen (mot gitarrkroppen) med en skruvmejsel. Det urfrästa spåret och hålet i huvudänden fylldes sedan med ett mörkare träslag, som gav halsen en distink rand på baksidan. I slutet av 50-talet blev denna konstruktionsmetod ersatt av en metod där halsskenan monterades från framsidan, innan greppbrädan i rosenträ (som kom samtidigt) limmades på. Senare på 60-talet återintroducerades lönn som greppbrädsmaterial, men den limmades från framsidan på det modernare sättet. Sedan dess har man även gått tillbaka till det tidigaste tillverkningssättet, med rand på baksidan o.s.v.

Fender Telecaster 69' Thinline

Sadlarna sitter i sin tur fast i bakänden på stallet med långa skruvar med fjädrar. Genom denna konstruktion går de att flytta framåt och bakåt för att få en perfekt intonering. Varje sadel har även två höjdskruvar som gör att man kan justera stränghöjden, eller tilta sadlarna så att de följer välvningen i greppbrädan (denna justering görs med insexnyckel).

På halsarna i lönn lade man in runda positionsmarkeringar i svart plast på greppbrädan, medan halsarna med rosenträgreppbräda har markeringspunkter i perloid.

1954 kom modellen Fender Esquire, som erbjöds med 1 pickup i stallpositionen som alternativ till Fender Telecaster. Då Esquire delade gitarrkropp och komponenter med Telecastern, så har de flesta av dessa Esquires konverterats till Telecasters. Utrymmet för halspickupen var ju redan utfräst i kroppen under plektrumskyddet. Det enda som kan berätta att det är en konverterad Esquire är dekalen på gitarrhuvudet. Precis som med Fender Telecaster tillverkade efter 1954, har Fender Esquire samma komponenter och utförande. Mellan 1957 och fram till slutet av 50-talet har alla Telecasters och Esquires 5-siffriga serienummer.

Med introduktionen av Fender Jazzmaster 1957, samt Duo Sonic och Musicmaster året efteråt (som alla hade greppbräda i rosenträ), och den effektivare tillverkningsmetoden att montera halsskenan under greppbrädan från framsidan, gjorde att hela sortimentet av olika gitarrmodeller ändrades 1959 och endast gick att få med greppbräda i rosenträ. Esquiremodellen som slutade tillverkas 1971, gick bara att få med rosenträgreppbräda i standardutförande, medan Fender Telecaster gick att få med lönnhals igen f.o.m. mitten av 60-talet. Ville man lönn till Esquiren , gick det bara att att få som extra option.

Customlackering blev populärt i slutet av 50-talet, och de flesta modellerna gick förutom standardfärgerna även att få i dessa färger, mot en extra kostnad. Det var mest populärt med customfärger på andra gitarrer än Telecastern, men det tillverkades ändå en del med dessa speciallacker. Bland färgerna fanns metalliclacker från DuPont (som även används i dag), och under 1969/70 fanns även Paisley och Floral mönstret.
1971 erbjöds följande customfärger till Fender Telecaster: “Lake Placid Blue” - “Sonic Blue” “Olympic White” “Black” “Firemist Gold” “Firemist Silver” “Ocean Turquoise” “Candy Apple Red” och “Sunburst”

F.o.m. 1968 gick Fender Telecaster även att få med Bigsby vibrato, och det fanns även ett kit för dom som ville konvertera sin Tele. Detta innebar att man var tvungen att byta ut stallet, förutom monteringen av Bigsby-svajet. Vid samma tid erbjöds dessutom Fender Telecaster och Fender Esquire i en custommodell, med sunburstlack och vit bindning runt kroppen på fram och baksidan, men 1972/73 ändrades detta, och Fender Custom Telecaster blev en helt ny gitarr.

Squier Telecaster 69' Custom

Samma kontroller gick igen på Fender Telecaster Deluxe som introducerades samtidigt, och som tog Customkonceptet ytterligare ett steg framåt. Deluxegitarren hade två humbuckingmickar, och även stallet var helt nytt och liknade Stratocasterns svajlösa stall. Även halsen fick ett Stratocasterliknande utseende med Strathuvud och lönngreppbräda. För att krångla till det ytterligare erbjöds Custom i sunburst som standard, och som option med en finish i valnöt, naturell, blond eller svart. Deluxemodellens standardfinish var valnöt, och man kunde även få den som option i sunburst, naturell, blond eller svart.

1969 kom Fender Telecaster Thinline som delade elektronik med standard Telecaster, men som dessutom hade en halvakustisk kropp i ask. Som standard hade den lönngrepp, och sunburst, mahogny eller customfärger var extra options. 1973 fick Thinline dubbla humbucking pickuper som Fender Telecaster Deluxe, men den behöll kontrollerna från den vanliga Telecastern.

1972 gick det att få Telecastern med solid kropp i rosenträ. Denna attraktiva modell tillverkades endast i ett begränsat antal, då priset på rosenträ gjorde dessa gitarrer väldigt dyra, och den höga tätheten på träslaget gjorde gitarrerna väldigt tunga.

Med tanke på alla olika uppdaterade modeller av Fender Telecaster, så är det ändå orginaldesignen som säljer bäst. Tittar man på den oförändrade konstruktionen och egenskaperna, så är det bara att konstatera att Telecastern var fulländad redan från början. Den är det bästa beviset som finns på Leo Fenders framsynthet och innovativa förmåga att skapa en gitarr som varit tidlös i över 50 år, och som kommer att fortsätta att vara det i minst 50 år till